Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.
Vit Man vara på för Jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.
Vit Man inte tåla Slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man få stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.
Så låter början till Sonja Åkessons mest kända dikt om äktenskapsfrågan i diktsamlingen med den något ironiska titeln Husfrid. Hon låter hemmafrun vara i fokus i folkhemmet och tar med emfas hennes parti. Hon som inte längre har lust att sitta vackert bland övriga bohaget (se Glasveranda). Åkesson skildrar hemmafrun som är besatt av längtan att sträcka handen upp mot skymningshimlen men som strax måste kila in igen för att inte bränna vid potatisen. Hon skildrar hemmafrun som vill ut mot något annat, som vill sluta att alltid vara den som passar upp och aldrig får något tillbaka. I dikten vill Åkesson visa att kvinnan är hemmet slav och att hemmafruar förslavades i sin maktlöshet och underordning.
För det har Åkesson alltför okritiskt hyllats, exempelvis i Ebba Witt-Brattströms bok Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur. Den hyllas ensidigt av människor som inte har förmågan att hålla två saker i huvudet samtidigt: förtryck på grund av kön respektive hudfärg, kvinnoförtryck respektive rasism. I ett poetiskt rum bländande vitt syns bara könsförtrycket.
Någon intersektionell analys finns inte. Att det är problematiskt, rent av stötande – vilket även PK-maffia skrivit om – att jämföra vita hemmafruars tillvaro med slavar i exempelvis USA, lyser med sin frånvaro. Jag förnekar inte att tillvaron för hemmafruarna var förkrympt och ofritt, att det kunde te sig som ett fördömt liv, men i jämförelsen med exempelvis Angela Davis skildring av svarta kvinnors situation i Women, race and class blir det magstarkt.
Makt och motstånd 