Äktenskapsfrågan/Att vara vit mans slav: den vita folkhemsfeminismen

Vit Man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i Helgen.

 

Vit Man vara på för Jävligt humör

och svära fula ord

många dagar.

 

Vit Man inte tåla Slarv.

Vit Man inte tåla stekad Mat.

Vit Man inte tåla Dum mening.

Vit Man få stora Anfall

snubbla barnens pjäxor.

Så låter början till Sonja Åkessons mest kända dikt om äktenskapsfrågan i diktsamlingen med den något ironiska titeln Husfrid. Hon låter hemmafrun vara i fokus i folkhemmet och tar med emfas hennes parti. Hon som inte längre har lust att sitta vackert bland övriga bohaget (se Glasveranda). Åkesson skildrar hemmafrun som är besatt av längtan att sträcka handen upp mot skymningshimlen men som strax måste kila in igen för att inte bränna vid potatisen. Hon skildrar hemmafrun som vill ut mot något annat, som vill sluta att alltid vara den som passar upp och aldrig får något tillbaka.  I dikten vill Åkesson visa att kvinnan är hemmet slav och att hemmafruar förslavades i sin maktlöshet och underordning.

För det har Åkesson alltför okritiskt hyllats, exempelvis i Ebba Witt-Brattströms bok Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur. Den hyllas ensidigt av människor som inte har förmågan att hålla två saker i huvudet samtidigt: förtryck på grund av kön respektive hudfärg, kvinnoförtryck respektive rasism. I ett poetiskt rum bländande vitt syns bara könsförtrycket.

Någon intersektionell analys finns inte. Att det är problematiskt, rent av stötande – vilket även PK-maffia skrivit om – att jämföra vita hemmafruars tillvaro med slavar i exempelvis USA, lyser med sin frånvaro. Jag förnekar inte att tillvaron för hemmafruarna var förkrympt och ofritt, att det kunde te sig som ett fördömt liv, men i jämförelsen med exempelvis Angela Davis skildring av svarta kvinnors situation i Women, race and class blir det magstarkt.

Allt kvinnor och icke-binära rör vid i grupp är inte feminism

En allt vanligare föreställning numera inom feministiska kretsar är att i princip kalla allt som kvinnor och icke-binära tar i, i synnerhet om det sker i grupp, för feminism. Det kan gälla alltifrån att använda läppstift och ge sminktips till att hålla på med astrologi och horoskop. Det senaste exemplet på den tendens är artikeln Krukväxtfeminismen i tidningen Flamman.

Som exempel på krukväxtfeminism omnämns boken Krukväxter för alla av Agnes Stuber och  den separatistiska Facebookgruppen ”Växtgäris” som Stuber även skapat.

Feminism blir här till en variant på Midas: allt som kvinnor och icke-binära tar i och i synnerhet om det sker med uppmuntran och pepp – i det senare fallet även med skötselråd – blir till systerskap och feministisk gemenskap per definition, vilket likt originalmyten är ett sorts guld. Att tänka på det viset är dock att devalvera ordet feminism, till att betyda lite vad som helst, så det kan bli trivialt och urvattnat och ofarligt mys, pyssel och knåp.

 

Lyckligast

Jag är som lyckligast när jag får ta det lugnt, strosa omkring i enskildhet och tar dagen som den kommer

Jag är som lyckligast när jag i lugn och ro, för mig själv, filosoferar

Jag är som lyckligast när jag i lugn och ro, för mig själv, skapar

Jag är som lyckligast när jag med musik dunkande i mina öron, ute i naturens enslighet, springer, promenerar eller susar fram med cykeln på landsvägarna

Jag är som lyckligast när jag  får påta i trädgården

Jag är som lyckligast när jag i sitter i sängen, omsluten av en filt, ensam med en kopp te och läser

Jag är som lyckligast när jag får kyssas och insupa en nacke doftandes av vanilj

 

 

Arbete, ack arbete

Hoppar hit än dit

Från arbete till arbete

till ytterligare ett

från det ena till det andra

tillsynes utan slut

som en dans

tillsynes utan slut

 

Intalar mig att allt blir bra

att allt kommer lösa sig bara jag är stark

försöker

är duktig nog

ligger i

kämpar

är entusiastisk

 

Ändå trampar jag bara vidare tillsynes utan ände

och mässar samma ramsa

i takt med att frustrationen och hopplösheten

gör sig allt mer högljudd

försöker mota bort det förrädiska

men som är sant

 

Ljuger, kvittrar och ler:

”Jag älska det jag gör. Att arbeta med…” (sucken förråder mig)

 

Men jag vill fråga: Får man läka sina sår, bida sin tid och sin sorg?

Är det ens tillåtet att andas? Andas ut?

Uppfyllas av något annat?

Är det möjligt att slippa påklistrad entusiasm och stela fejk-leenden?

Var vid din språkliga läst – ett problem med språklig inkludering

Hur mycket ska man anpassa sitt skrivande så det inte innehåller för många så kallade komplicerade ord och därmed blir mer inkluderande för vissa läsare? 

Hur pass mycket man vill anpassa sig, hur mycket man vill undvika så kallade komplicerade ord och vilka man vill ha som tilltänkt målgrupp är det upp till var och en att bestämma. Personligen har jag inte valt att rikta mig till de som läser och förstår enklare svenska när jag skriver skönlitterärt. Däremot tycker jag att det är desto viktigare att undvika ett alltför komplicerat språk i andra sammanhang som myndighetsutövning eller vid politisk påverkan.

Att använda komplicerade ord behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill visa sig på styva linan och göra sig märkvärdig för att man har ett gott ordförråd. Det kan lika gärna betyda att man är väldigt språkligt intresserad och vill använda den språkliga skatt som (bland annat) svenskan utgör.

Syftet med både mitt läsande och skrivande är att ta del av den svenska språkliga skatten, använda den, utveckla mitt språk och få nya språkliga aha-upplevelser. Det är sådant jag älskar att läsa och det jag vill förmedla med mitt skrivande.

Jag vill inte stagnera genom att använda och ta del av ett enklare vardagligare språk som dessutom ibland tenderar att vara slentrianmässigt och i värsta fall andefattigt. Jag vill ha mina språkliga kickar. Det betyder inte att jag tycker att språket ska krånglas till mer än nödvändigt.

Visst finns det språkliga privilegium grundat på familj och släkt klass-och utbildningsgrund, funktionssätt (läs-och skrivsvårigheter), precis som det är att behärska majoritetsspråket i det land man bor i. Samtidigt är språklig förmåga något som går att öva upp, om än att vissa måste lägga mer tid på det än andra. Den språkliga förmågan hänger inte enbart på hur privilegierad man är, utan minst lika mycket på övning och hårt slit. Inget fås helt gratis och passivt.

Det är viktigt med språklig inkludering men jag tycker den ivern ofta leder till att vissa endast ska bli vid sin språkliga läst (stanna vid sin så kallade ”kompetensnivå”), precis som om de vore oförmögna att kunna lära sig något nytt och utvecklas, även om det inte är vad som avses förstås. Det har i ärlighetens namn drag av kunskapsfientlighet.

Slut med systerskapet

Det är inte alls lätt att göra slut och särskilt inte när relationen varit så intensivt långvarig. Men nu är det sedan en tid tillbaka slut, eftersom jag inte orkar vara den som alltid är så förstående, lyssnande, förlåtande i en relation som saknar all ömsesidighet och jämlikhet.

 

Du säger att vi är systrar du och jag, att systerskapet oundvikligen kommer göra oss starkare och störta den här världen ner i avgrunden tillsammans. Men du ser bara dig själv och aldrig mig i din självcentrerade kamp mot dem som håller dig nere, mot dem som låter dig få veta att du är en andra klassens människa. Men vi delar liknande erfarenheter och smärta trots dess olika ursprungskällor. Vi skulle kunna delge dem för varandra och stötta varandra, men du är för upptagen med att se bara dig själv. Du avfärdar mig, min smärta och mina erfarenheter, för att du tror det på något vis underminerar dina egna, fastän du borde veta att det inte är sant.

 

Du säger att det finns primär- och sekundärförtyck, att din smärta är mer legitim än min trots att du aldrig frågat eller försökt att sätta dig in i hur jag har det. Men jag försvarar dig av ren solidaritet och omtanke samtidigt som jag gång på gång aldrig får något mer tillbaka än totalt ointresse. Och jag har förlåtit och förlåtit till den dag jag inte tyade mera och plötsligt insåg hur skevt allt faktiskt varit.

 

Du har glömt att ”vi” aldrig skulle handlad om att rangordna, utan att solidarisera sig över, mellan och under gränserna. Du glömde att ett ”vi” inte är lika med enbart ”jag”, att solidarisera sig betyder något helt annat än att bara se sig själv och samtidigt kräva av andra det man själv inte ger.

 

Jag har lärt mig att det är bästa att sky icke-ömsesidiga relationer, men ändå fastnade jag här. För att jag ville att det skulle vara du och jag, med systerskapet som vapen mot den här ruttna världen. Inte du och bihanget jag.

 

Men nu gör jag slut.

 

Farväl.

Jag lutar mig bekvämt tillbaka (psykologiserande av män som ursäktar sexism)

Jag lutar mig bekvämt tillbaka

för ansvaret att bekämpa sexism, sexism som jag själv utövar, är inte min.

Den är kvinnornas,

kvinnorna som gillar dominans,

kvinnorna som inte har bråttom alls,

kvinnor som egentligen inte vill ha någon förändring alls.

 

Se för fan till att befria er!

Skynda på så jag slipper vara förtryckare!

 

Jag lutar mig bekvämt tillbaka.

Väntar,

för ansvaret är inte mitt.

Jag behöver inte göra ett dyft mer än att vänta

Seså, vad väntar ni på!