Arbete, ack arbete

Hoppar hit än dit

Från arbete till arbete

till ytterligare ett

från det ena till det andra

tillsynes utan slut

som en dans

tillsynes utan slut

 

Intalar mig att allt blir bra

att allt kommer lösa sig bara jag är stark

försöker

är duktig nog

ligger i

kämpar

är entusiastisk

 

Ändå trampar jag bara vidare tillsynes utan ände

och mässar samma ramsa

i takt med att frustrationen och hopplösheten

gör sig allt mer högljudd

försöker mota bort det förrädiska

men som är sant

 

Ljuger, kvittrar och ler:

”Jag älska det jag gör. Att arbeta med…” (sucken förråder mig)

 

Men jag vill fråga: Får man läka sina sår, bida sin tid och sin sorg?

Är det ens tillåtet att andas? Andas ut?

Uppfyllas av något annat?

Är det möjligt att slippa påklistrad entusiasm och stela fejk-leenden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s