Hoppar hit än dit
Från arbete till arbete
till ytterligare ett
från det ena till det andra
tillsynes utan slut
som en dans
tillsynes utan slut
Intalar mig att allt blir bra
att allt kommer lösa sig bara jag är stark
försöker
är duktig nog
ligger i
kämpar
är entusiastisk
Ändå trampar jag bara vidare tillsynes utan ände
och mässar samma ramsa
i takt med att frustrationen och hopplösheten
gör sig allt mer högljudd
försöker mota bort det förrädiska
men som är sant
Ljuger, kvittrar och ler:
”Jag älska det jag gör. Att arbeta med…” (sucken förråder mig)
Men jag vill fråga: Får man läka sina sår, bida sin tid och sin sorg?
Är det ens tillåtet att andas? Andas ut?
Uppfyllas av något annat?
Är det möjligt att slippa påklistrad entusiasm och stela fejk-leenden?
Makt och motstånd 