Mellantid

När allt blir jobbigt och svårt, flyr jag min kos.

Förbannar mig.

Fäster blicken långt bort vid horisonten.

Läser Boye.

Känner släktskap med svårigheten

Kris, var namnet.

 

Trevar.

Ömsom exploderar.

Jag vill kyssas och glömma.

Insupa en nacke som doftar vanilj.

Hoppas på någon sorts harmoni.

 

Sur.

Tvär.

Grinig.

Vill bort – men varthän?

 

Undrar: Varför kan jag inte nöja mig med att allt inte är kaos? Varför kan jag inte bara vara nöjd under omständigheterna?

Näsan rinner och kliar.

Halsen bränner.

Höstvindarna isar.

Jag vill bara gå i ide.

 

Vankar samma väg som i går.

Av och an.

Dag efter dag.

Hit än dit.

Jag är lika tom och latent irriterad som alltid.

 

Vill komma till skott.

Till skott med vad?

Varthän?

Bort.

Varje dag konstaterar jag torrt:

”Idag är ännu en ny dag.”

Glider framåt – mot vad?

 

Jag bara är.

Förnimmer inga dofter, inga distinktioner, nyanser eller färger.

Bara likgiltighet.

Än sen då?

 

Nollställd.

Närvarande.

Inget mer.

Inget kaos av känslor, bara ingenting stor tyngd alls.

Jag bara finns. Här.

Vad mer?

 

Jag är trött, tidvis frusen, lunkandes på.

Ett steg i taget framåt, utan att veta vart jag ska hän.

Än sen då?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s