Jag kröntes till högstadiets största freak.
Jag kom ut som tveeggad bi.
Kronan växte sig större, förgylldes än mer av utanförskapets juveler.
Jag gick från freak till mega-freak.
Jag gick från freak till extrem-freak.
Jag rättade på huvudet.
Och gick vidare, för tillfället, oberörd.
Jag sa till mig själv, mitt något tvivlande inre, för att repa mod:
”Inget kan bli värre än så här, så kasta dig ut!”
Hellre ute ur den mörka kvava garderoben, än inuti.
Jag valde att provocera deras illusioner om Normaliteten mer än jag redan gjort.
Jag ville ge ett stick.
Sticka dem hårt.
Jag valde att vara provokatör.
Ner med normaliteten!
Leve onormaliteten!
I mitt egna tysta rike.
Makt och motstånd 